nlg

 

 

 

Baksidan:

 

 

 

Jag har fått besked om en envis cancer. En elak.

En cancer som gjort sig omöjlig. Omöjlig på alldeles fel ställen. Och jag har fått besked om att jag inte kommer att klara mig den här gången. Det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Det här är mina känslor ner de osar, fräser och dundrar inom mig.

 

I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta cancern . Han började skriva en blogg, " I kroppen min". Boken beseras på bloggen som fullkomligt har exploderat av besökare - miljontals människor har upptäckt Kristians starka, nakna, vackra texter.

Texter som träffar rakt i hjärtat.

 

 

 

Vad jag tyckte om boken:

 

 

Det är svårt att ge ord på vad man tycker om den här sortens bok. Det finns absolut inget negativt!

Kristian griper en från första stund! Första mening! Att få följa honom i den är summeringen av hans blogg är på många sett helt otroligt. Allt han vågar dela med sig av, den nakna saningen i hur saker går till, en stor del av alla tankar och drömmar som cirkulerar vid ett sådant besked och även under dess utveckling. Man kan sitta och låtsas följa med honom i de han skriver även om man hela tiden kommer på sig själv med att inse att man egentligen inte har en jäkla aning om hur det faktiskt skulle vara att bli drabbad av ett sådant öde.

 

Jag har under boken kommit på mig själv med att le åt hans många gånger charmiga skriving, kommit på mig själv med att ha tår fyllda ögon på det partier då han skriver om de han aldrig kommer att få uppleva.

 

 

Om Kristian av någon anledning skulle läsa den här korta summeringen av vad jag tycker om ett av hans livsverk hoppas och vill jag att han ska veta att han gjort skillnad. Att jag och många med mig har försökt ta till oss av det han velat förmedla. Försöker inse värdet i att inte stressa utan titta upp, andas in och se allt man rusar förbi.