nlg

Baksidan:

"Hur ska vi klara alla möten med dem som kände oss när vi fortfarande levde?"

Tänkte Malin Sävstam när hon kom tillbaka till Sverige från Thailand efter flodvågskatastrofen.
Hon hade förlorat två av sina tre barn, sin man och tre nära vänner - och hon kände det som ett straff att hon överlevt.

Tiden som följde var fylld av en smärta som blev rent fysisk. Men efter ett år kunde och skriva -
* Jag vet nu att man inte dör av sorg.
Och efter ytterligare ett år kunde hin allt oftre uppskatta den andra chanden som livet gett henne.

I när livet stannar berättar Malin Sävstam i dagboksform om katastrofen och om hur hon och sonen Alex genomlevde de första åren efter den.
Berättelsen får går svartaste kaos till gryende hopp.

Det är en upprörande och oerhört sorglig bok, men också en ärlig och klock berättelse där läsaren får vara med i sorgens alla stadier.


Vad jag tyckte om boken:


Hur kan man inte känna med Malin när man läser vad hon och sonen varit med om. Och alla deras nära och kära.

Det här är en hemsk och sann berättelse om en katastrof som förändrade Malin och Axels liv föralltid.
(Och många andra).

Hon låter oss följa med så gott det går. Hur det gick till, kändes och känns.
Det är nästan så man hör hennes tankar när man läser dem.

Det är en välskriven och väldigt gripande berättelse som man får ta del av, det är bara vara tacksam för chansen.